Our troubles, I think they’re in love

”I feel safe here. I feel safe in all our insecurity. I’m wrapped inside them. I hope that’s okay. All our fears and complications, they like each other. They fit perfectly into each other’s molds. And it feels lovely to have something slip into place without having to think. Our troubles, I think they’re in love. Flowing, light love that grows as it learns softly. A love that thrives for understanding .Our troubles, they’re so real. Yours and mine. They are people. They’re smart people, who see simplicity and close their eyes to foolish forced desires. Let’s close our eyes together. See what we want to see. Because these people we have outside ourselves, they’re hurt. They’re torn and covered in unseen bruisers. There is so much they need to say…so let’s sit down and let them talk. Let’s give them a day or two to feel safe. Let’s allow them time to feel safe in each other’s insecurities. Would you like that?

Hey You, I am really afraid. These indescribably perfect events, they don’t happen to me. I’m scared my insecurities won’t let you in. I am scared they will scare you. Beyond everything, above everything, I am terrified you might run away. Please don’t run away without me…Because you’re indescribably perfect. In every sense of the word…. I’m going to hold on tight.

You and I. Yours and mine. Can we stay here… and be insecure together?”

hmm

aldrig ens för kärlekens skull

hm. vet inte vem jag blivit av det här krossade hjärtat!? vet verkligen inte. vart är hon jag brukade ha koll på, nowhere to be found atm.. ENDA JAG VILL ÄR ATT HA KONTROLL PÅ MIG SJÄLV. fux. jag ska få kontroll igen, med start nu, eller kanske imorgon. aldrig någonsin ska man låta någon komma så nära inpå en att man tappar kontrollen över sig själv, över vem man är. det är ett jävla helvete att behöva plocka ihop bitarna, om man ens hittar alla. NEJ, verkligen olidligt nej. det enda jag hoppas på nu är att jag kan bli en bättre jävla människa av det här, starkare. men aldrig ska jag vara så naiv igen, aldrig ens för kärlekens skull.

jag vet verkligen inte. är jag knäpp som tror att vi kan vara mer än vilket färdigt och ofärdigt pussel som helst?

att vara så himla säker på något så osäkert och skört. jag vet ju för fan. jag vet. har aldrig varit såhär vilsen i hela mitt liv, men jag tror ändå så jävla mycket på mig själv när jag känner något. det borde du också göra. för vi är pusslet med världens vackraste jävla motiv. och i vårat pussel kommer alla bitar falla på rätt plats förr eller senare. inget skadat färdigt pussel, inget ofärdigt pussel där vissa bitar försvunnit. vi är ett stort och komplicerat pussel som kräver tid. fan att man saknar tålamod

ramlar bort från allt jag en gång visste, ramlar dit i det jag inte trodde på

vad exakt händer nu då? när varje liten artär i kroppen exploderar och hjärtat skriker sitt högsta och pumpar i den starkaste motvind för att för allt i världen försöka hålla en vid liv? är det nu jag dör, har jag tänkt minst miljontals gånger sen den dagen. är det nu jag dör, ja, det är definitivt nu jag dör. varje jävla gång har jag överlevt, med blodiga sår på läpparna, brännskadade fingrar, och med det värsta av allt, ett hjärta som nästan livlöst försöker hålla tag i allt jag någonsin trott på. dig och mig. du och jag. vi.

Vi

Vi älskar glass och mys och bajs och sånt

bortsvept

jaha

”tänkte köra lite playback på sommaren i några veckor framöver och snacka asmycket skit med någon random blatte på 7eleven och spotta köttbullar på götgatan och sedan böja mig ner för att stoppa det i munnen igen. tänkte gå på förfest, fest och efterfest och vara odräglig som vanligt. kul ju. vad mer? ska nog sitta rätt mycket under en birdlamp och dricka vin. träffa mannen i mitt liv kanske.”

det här skrev jag i slutet av förra sommaren.
mja, det var bara det

det där